Gudasänd

Sitter här och tänker på högre makter i min dystra ensamhet. Vilket får mig osökt att tänka på en pasta jag åt i Italien. En ravioli med ricottaost fyllning med en alldeles fantastisk smör och salvia sås. Den var så god att jag fick rysningar. Nästintill tårögd. Jag satt där och bara skakade på huvudet. Jämrade mig som ett litet barn som fått smaka något sött för första gången. Den måste ha varit sänd från gudarna. Ingen kan väl laga något så fantastiskt. Smaklökarna löpte amok. Gomseglet stod i givvakt. Salivkörtlarna stod som vattenspridare.
Hade någon närmat sig min tallrik hade jag ögonblickligen börjat väsa. Försvarat tallriken med mitt liv. "Yeeezz...my preciouzzz..." hade det gurglat ur min strupe samtidigt som jag nervöst blängt med stirrande blick på gästerna bredvid. Tveklöst hade jag satt gaffeln i ögat på den som försökt roffa åt sig en av mina älskade raviolikuddar på tallriken.
Jag funderar på att försöka mig på att laga denna fantastiska lilla anrättning. Frågan är, om jag mot förmodan lyckas få den lika fantastisk. Vem ska jag då våga bjuda den på?